2014-01-27 @ 15:44:17 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
Ni skålar väl i champagne, du och mamma? Jag tror det iaf..och då är det nog så också :-)
Idag för 30 år sen kom du till oss..och du var så efterlängtad! En lillebror bland alla systrar, och du behandlades som en riktigt prins! Vår älskade lille plutte! <3
Vi fick ha dig i ett år ungefär..sen var det dags för dig att åka tillbaka. Jag vet inte varför.., men du fattas mig fortfarande. Det gör lika ont i mitt hjärta idag som för 10 år sen, som för 20 år sen..som för 29 år sen. Jag får alltid tårfyllda ögon då jag tänker på att du inte är här hos oss. Du var bara en liten liten pojke.. Jag ser dig ibland som sådan..men oftast ser jag dig som en ängel..en ängel i en vuxens skepnad. Robert.., jag saknar dig verkligen och jag hoppas att du och mamma verkligen firar idag! <3 SKÅL på din stora dag min älskade lillebror!
2013-10-05 @ 21:09:42 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
Mamma..idag är det 4 år sen jag men vånda väntade på polisens besked. Någonstans så kände jag redan på mig att du var borta.., men ändå..så tänkte jag att du lika gärna tröttnat på omvärlden och gått under jorden liksom.
För mig är din dödsdag idag den 5 oktober. Det var en så otroligt jobbig tid för mig, hösten 2009..och när du begravdes den 11 november, så kom tårarna för första gången. Jag kan än idag..som just nu, låta tårarna komma när jag tänker på dig. Vad jag saknar dig mamma!
Kommer du ihåg när jag var liten? Du kallade mig för din pärla. Du gav mig ansvar för mina syskon, du litade på mig. Jag minns när du kom in och la dig i mitt rum på natten. Jag minns att du skrattade och hade roligt åt sånt som ingen annan skrattade åt. Jag minns att du och en väninna satte på er tomtemasker och gick ut i skogen, dagen före julafton, och högg ner jugranar. Ni levererade julgranar till folk och fä. Ingen behövde granarna..ingen förutom vi. Vi hade alltid en gran på julafton. De var inte så där jättefina och täta, men det var iaf en julgran! :-)
Idag fick Robert sin sten. Den blev jättefin mamma! Jag blev alldeles ledsen där jag satt på huk och tittade på den. Mina små tjejer kom fram till mig och kramade om mig och fråga om jag var ledsen. De tröstade mig.
Innan vi åkte dit idag så sa Alva: "När ska vi åka till mormors grav? Inte där bänken är och alla människor utan graven?"
När Roberts kors var på plats, och jag skulle hälla på den nya jorden, så kraxade den där svarta fågeln på himlen igen. Den flög precis ovanför oss. som alltid.
Mamma..när jag tittar på korset och är vid hans grav, så tänker jag mig att ni två är tillsammans nu..minns när han ganska nyligen hade dött, och du grät och sa att han ropade efter dig på nätterna. Det gjorde ont i mig då, och nu när jag själv är mamma, så brister det något inom mig varje gång jag tänker på det. Fy vilket liv du har gått igenom mamma! Din barndom, din uppväxt, dina sjukdomar, ditt leverna, förlora ett barn och sen själv nästan dö ett flertal gånger under livets gång. Välja den väg du valde, och så många gånger som jag dömde dig för det! Jag kommer nog aldrig förlåta drogerna, det som orsakade att min egen barndom gick sönder.
Tårar, ångest, kärlek, minnen...
Jag älskar dig mamma! Jag älskar Robert! Saknar er båda. Min mamma och min lillebror, jag hoppas ni har det bra där borta i himlen! <3
2013-05-26 @ 22:46:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
Känslan jag har inom mig är densamma jag hade hösten 2009. Jag känner igen den alldeles för väl, och jag hatar den! I min enfald trodde jag inte att jag skulle behöva uppleva det här igen. Men nu är jag här och jag känner! Min mage gör ont. Jag mår illa. Tårarna bränner bakom mina ögon, och jag försöker andas lugnt. Försöker hitta en väg ut ur det här. Jag lovade mig själv, och blev lovad, att det aldrig skulle ske igen.
Den största rädslan ligger nog i minnet av det som var. Att bli så hastigt påmind, gör ont. Att en händelse görs om, att berörda är inblandade igen. Jag har bestämt mig för att inte fortsätta. Det är en smärta i sig, men det enda sättet jag ser som kan rädda mig i denna situation.
Undrar så..hur mycket ska en människa orka!? Som en vän sa ikväll..."man måste fokusera på dem som tycker om en och inte på dem som inte gör det". Hon har så rätt! Men ändå...jag kommer inte ifrån det. Hur i all sin dar kan en människa skada en annan på det här sättet? Hur kan någon ljuga sig blå och planera allt och samtidigt riskera precis allt, enbart för att såra en person!? Jag fattar inte hur man är funtad då!
Hur ska man någonsin kunna berätta för någon vad som har hänt?
Jag är så otroligt glad över att jag har R som stöttar mig. Han var med 2009 då detta hände..och när vi stod bostadslösa på Gotland och var tvugna att flytta tillbaka till Stockholm, och när du mamma, hittades död i lägenheten två veckor senare. Han sa ikväll att han aldrig kommer glömma när jag stod ute på balkongen, när jag sa åt honom att gå och köpa cigaretter, trots att jag en månad innan hade slutat röka. Den paniken han såg i mina ögon, hade han aldrig sett förut. Ja jag undrar..hur mycket ska man orka som människa?
För någon människa är jag det allra bästa som finns i hela världen, för någon annan är jag det absolut värsta som finns. Jag rår inte för hur andra upplever mig, och jag tror att det är upp till var och en att reda ut sina egna känslor för andra. jag vet att jag måste ta itu med mina demoner, och jag ska göra det. sen. Just nu vill jag bara gråta, känna smärtan och låta den försvinna sen. Det är inte bra att bära på sånt här. Jag ska inte kasta mig in i saker som upptar alla mina tankar, för då kommer locket läggas på.
Jag hoppas att jag får sova i natt.
2013-05-26 @ 15:01:11 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()
Mamma.., jag var hos dig idag. Mors dag. Tjejerna hade köpt en varsin ros. Vi vill att de ska lära sig traditionerna om hur man gör. Alva byggde ett slott i gruset åt dig. Lovis la sig på bänken och solade..så olika de är!
Hörde du mina tankar?
Vi åkte sen till lillebror. Jag har inte varit där på säkert 20 år. Varför vet jag inte. Min fina lillebror. Jag har nog varit rädd tror jag. Känt mig ynklig liksom. Ensam. Inte tillräckligt stark för att klara av det. Hans död plågar mig fortfarande. Jag köpte en planta. Nejlika. Den doftade så gott. Rensade bort ogräset. Fick hjälp av R och tjejerna. Grävde ett hål och satte blomman där. Vi vattnade. Såg du hur fina de var, mina små prinsessor!? De bar på den stora kannan tillsammans, bort till graven. Vattnade kanske lite för mycket, men vad gör väl det!?
Nejlika hade han på sin kista. Buketterna vi la på kistan innehöll också nejlika. På din kista valde jag också nejlikor.. Minns att du alltid blev extra rörd när du fick dessa blommor, för de påminde om Robert.
Han har ingen sten vid sin grav. Korset hans pappa en gång byggde, är borta sen länge. Jag ska beställa en gravsten åt honom.
När vi gick bort mot hans grav..på gruset som jag gått så många gånger som barn, så tog Alva min hand. Ovanför oss cirkulera en svart fågel. En ensam stor svart fågel. Det är Alva som kramar om mig när jag gråter. Det är hon som tröstar mig och frågar hur jag mår. Lilla flickan! Även om jag går undan då jag blir ledsen så verkar hon känna det på sig, för hon kommer alltid.
Mamma. Mamma.., jag vet inte vad som händer.., men jag är väldigt ledsen över det. Jag är så ledsen över att det som just nu sker, faktiskt sker. Att jag blev så otroligt lurad. Jag orkar inte det här en gång till.
Det blir konsekvenser för alla som gör en handling. Jag måste tänka på mig själv någon gång. Tårarna rullar ner för mina kinder. Det krävs respekt för att man ska fungera tillsammans. Jag vet det av egen erfarenhet. Jag har också varit barn, och jag har fått stå för konsekvenserna för mitt handlande. Nu får någon stå för sitt handlande, med tillhörande konsekvenser. Jag trodde dock aldrig för mitt liv, att denna person skulle göra så här mot mig. Jag vet att ytterligare någon jublar, för att denne lyckades med sin plan. Men vi är flera stycken som sörjer det som sker just nu. Vi som är kvar. Jag försöker trösta och hålla tillbaka min egen gråt..men det är svårt. De förstår inte hur någon kan känna något annat än det som de känner. De är ju så små.
Jag önskar verkligen att det funnits någon länk mellan oss mamma, så du kunde ge mig svar och hjälp på vägen. Nu när du är en ängel, så är du även ren och klar. Du vet så mycket mer nu än då du levde med drogerna.
Nu är jag så där ledsen igen, så jag måste gå undan och gråta. Vi ses mamma!
2012-09-06 @ 12:17:43 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
Med tårfyllda ögon och sorg i bröstet av att läsa mina gamla minnen i den här bloggen..så slog det mig..att det är snart 3 år sen som allt det där jobbiga hände. Inte konstigt att jag känner sorg! September 2009..och oktober 2009..är månader jag helst vill förtränga.., men måste acceptera.
Inte konstigt att jag reagerade som jag gjorde häromdagen.. Ingen vill höra att man inte är bra!
Nu ska jag torka tårarna och göra lite nytta! Jag vet ju varför jag mår så här, så nu kan jag leva med det! :-)
Tack mamma!
2012-09-06 @ 12:00:59 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
Ibland svämmar det över. Det känns som man är den mest ensamma i världen..trots att man har många fina människor omkring sig. Det är så mycket gammalt som jag lagt åt sidan..och när det händer något som gör att minnena kommer tillbaka, så kommer även känslorna.
Laddade ner spotify till datorn igen. Vet inte varför det försvunnit ens.. Nu ska jag lyssna på alla de låtar som påminner om dig och om min barndom. Jag ska gråta och våndas, och sen torka tårarna och resa mig igen, och fortsätta leva mitt liv.
Saknar dig mamma...gud vad jag saknar dig!!!!
2012-09-06 @ 11:49:11 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
Önskar så att du var här. Önskar att du, som du är nu, frisk och hel, kunde hjälpa mig. Jag vet ju att det aldrig kommer bli så..men jag önskar det ändå av hela mitt hjärta!
Ibland blir det för mycket. Det gamla blandas med det nya, och allt blir liksom nygammalt. Tilltrasslat och invecklat, och jag orkar inte riktigt försöka mig på att reda ut vad som är rätt och fel i allt som sägs om allting.
Läste mejl från 2005 och 2006. Något inom mig vill dela med sig av vad som står där..och en annan del orkar inte. Hur ska jag veta vad som är rätt och fel? Om jag väljer det ena alternativet, så påmninns jag om varför jag valde som jag gjorde. Jag påminns om vad som hände..och jag orkar inte stå där än en gång, och kämpa för sanningen.
Om jag inte blandar mig i, så behöver inga nya osanningar komma fram heller..fast å andra sidan vill jag såklart dementera det som inte stämmer..
Du står nog och ser på just nu..ser och vet vad som komma skall.
Har du varit med om det jag får vara med om just nu? Vet du hur det känns att vara där jag/vi är just nu? Jag har varit med om att vara barnet som ser sin förälder...men tvärtom är nytt för mig.
Lova mig att ge h*n styrka att bli hel och frisk igen! Jag är inte lika delaktig som förr..och det enda jag kan göra är att förlita mig på att allt blir bra.
Det finns andra saker jag behöver din hjälp med.., men dem kan jag inte skriva om
2012-08-10 @ 07:22:05 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
..för att jag har dig att prata med! Vem skulle jag annars anförtro allt till..om inte mamma?! Synd att inte saker såg annorlunda ut bara..för jag hade verkligen behövt dig här.
Men jag vet att du gör vad du kan där du är nu..och hjälper oss så gott du kan. Är tacksam för det mamma!
Älskar dig mamma!
2012-07-13 @ 22:35:41 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
Jag låg i sängen..och skulle nästan somna, då jag kände som att du tog min hand..och jag blev snabbt påmind om att där låg jag i en säng..bara några hus ifrån där du legat död i flera månader. Känslan jag fick var både som panik..samtidigt som jag kände ett lugn. Du var inte där för att göra mig rädd..utan du var där för att ge mig ro!
Jag går ibland förbi ditt jus. En gång stannade jag utanför med bilen och bara satt där. Tittade upp mot lägenheten. Någon annan har flyttat in där.
När jag gick till jobbet en dag..så tänkte jag på dig en hel del. Jag tänkte att jag ville se dig en sista gång. Bara en snabb skymt liksom. När jag kom in i parken så såg jag en person i en rullstol..rullade på andra sidan parken. Håret var så där fluffigt lockigt som ditt. Lite mörkare än jag minns dig. Jag såg en jeansjacka..och armarna som rörde sig så vant över hjulen. Jag log för mig själv. Det såg ut som dig, och jag kände ett lugn.
Brukar få sätta mig på parkbänkarna här utanför med minstingen varje gång vi ska gå förbi. Vet inte varför hon är så engagerad i just parkbänkar! Hon klättrar upp och klappar bredvid sig och säger "Sitt här mamma" och när jag gör det så lägger hon sig ner och säger "Det är härligt att ligga här". Mammas lilla hjärta!
Jag ser parkbänkarna där du brukade sitta. Jag går samma parkvägar som du rullade på..och jag kan känna dig i vinden. Ibland blir jag lite rörd. Varje gång jag går in i parken så får jag ett enormt lugn..
Tack mamma för att du finns där för mig! Jag älskar dig så!
2012-06-20 @ 15:05:51 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
Some die young...
Blir berörd av låten..och jag tänker på dig..och min dotter..och min son..och min sambo..och mina yngsta..
När du begravdes så hade sottern i all ensamhet skrivit en lapp till dig..som hon la på kistan
Live hard, die young
Hon hade rivit av lappen från ett block..precis som du hade gjort mamma..
Jag saknar dig!
I will tell your story...
http://www.youtube.com/watch?v=h4nva3qlGvc&feature=youtube_gdata_player
2012-06-07 @ 13:47:49 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
Jag pratar med mamma varje dag...för vem ska jag annars berätta mina tankar för?!
Min mamma finns inte i livet.., men jag vet att hon finns hos mig ändå. Så många ggr jag bett om vägledning, råd och hjälp..och jag har verkligen fått det också!
Önskar så att jag hade någon "vuxen" att vända mig till..någon som inte dömde ut mig direkt..utan som lyssnade, höll med och gav mig relevanta tips på vägen. Nu har jag ingen sån. Jag förlitar mig på mig själv..och min vägvisare. Jag har en vacker familj som stöttar mig varje dag. Jag har en vuxen dotter, som kommit att bli en mycket god vän också. Henne kan jag berätta saker för. Men ändock så kan jag inte belasta mitt eget barn med för mycket "vuxensaker" så det låter jag bli :-).
Den senaste tiden..jag de senaste 2 månaderna..så har det hänt saker inom mig. Jag har sökt vård väldigt akut och jag har gått igenom en mycket omfattande undersökning..och fler såna ska det bli. Detta oroar mig. döden oroar mig. Jag vet att man inte dör så lätt.., men jag är ändå rädd och orolig för vad som kommer hända framöver. På tisdag har jag två stycken läkartider inbokade. Det är två helt skillda läkarundersökningar.., och båda är "läskiga". Jag är så nära att avboka dem båda.., men det räcker egentliogen med att jag ändrar den ena..så kan mitt/vårt liv följa planen som det var tänkt från början..
Jag står vid ett vägskäl..-igen!
Har läst på nätet om den ena undersökningen..och jag är lite besviken på läkaren som inte kunde berätta mer om den för mig. I kallelsen jag fick hem så står det bara att jag är välkommen på undersökning. Det står inte ens vilken undersökning det handlar om. När jag var hos läkaren för några veckor sen, så frågade jag om undersökningen..och då svarade han bara svävande. Blev lite paff över det han sa..eftersom det inte är där jag har haft problem. Dessutom så ska jag få lugnande, enligt 1177.se..och det är lämpligt att ta med sig någon som kan hjälpa mig hem sen. Detta sa inte läkaren något om..så jag är lite skeptisk faktiskt.
Den andra undersökningen medför att jag blir nedsövd och ett kirurgiskt ingrepp ska ske. OOooohhhh..jag orkar verkligen INTE!
Att bli nedsövd innebär först och främst en risk..och har man små barn, så känns den här risken onödig om den inte verkligen behövs..
Jag kan känna att jag behöver mer information innan jag gör någon av dessa undersökningar/ingrepp. Jag menar..om man väntar..så är det ju inte livshotande heller!
Mamma...det är nu jag hade behövt prata med dig!!! Bolla tankarna med dig..
2012-06-03 @ 08:06:55 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
Helt sjukt vad man kan bli illa berörd av vissa drömmar. Vaknade helt kallsvettig efter att ha drömt om mina fötter. De var liksom bigfoot-modell på dem..helt förvridna..och jag hade ingen känsel. Fick hjälp med att rätta till fötterna..och efter en stund så återställdes de till nästan normal form.
Då såg jag att stortån på ena foten, var som en ask. Man kunde lyfta på "locket"..vilket jag också gjorde. Där i tån var det ett tomrum, och några äckliga likmaskar krälade omkring och åt.
Fy farao vad jag blev illa berörd och inte kunde jag släppa drömmen heller!!
Fick den tolkad dock..och det handlar om att något jag burit på, som varit tungt och jobbigt, nu nåt sitt slut. Problemet är borta liksom. Inombords...alltså tankar och känslor.. Maskarna äter upp det gamla för att något nytt ska komma..
Jag vet ju exakt vad det handlar om..*ler*..och ni andra får veta tids nog!
2012-05-09 @ 14:05:08 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
På kliniken fanns några av mina gamla vänner...de väntade på att få bli mormor. Jag väntade på att få bli mamma igen. Mitt femte barn skulle komma. Som brukligt, så hade jag inte normala värkar. Blev till och med osäker på om det verkligen var dags igen.. Sambon var med. Han stod framför mig. Vi var i en av de mindre entrérna. Bakom mig fanns en dörr. Ute var det kallt. Snön och löv yrde omkring.
Helt plötsligt födde jag barnet, sittades i rullstolen, som inte längre var en vanlig rullstol, utan en förlossningsstol (finns såna?). Jag lyfte upp flickan. Vacker så klart, och alldeles mjuk och varm. Hon skrek till och jag visste att hon mådde bra. Bakom mig öppnades entrédörren och en kall vind slog emot oss. Jag la en handduk om flickan.., hon fick inte bli kall.
Sen vaknade jag. Kunde inte släppa tanken på drömmen, och nu snart en vecka senare, så måste jag skriva om den här. Fick den naturligtvis tolkad dagen efter, och det känns positivt med den tolkningen! :-)
Något nytt är på gång, och det är något väldigt bra! Dock måste jag vara uppmärksam på det som är skört och att akta mig för "dolda farhågor".
Med tanke på mina planer för framtiden, så är detta något jag verkligen ser fram emot! <3
2012-04-08 @ 15:34:51 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
Nästa år, så är den 2 april på en tisdag, och den 4 april på en torsdag...men jag tror inte att påsken infaller den veckan iaf..
Vi pratade på onsdagen den 3 april..och sen hade vi inte kontakt på flera månader. Jag fick veta, långt efteråt att du hade hoppat från balkongen. De ville inte säga något...för att skydda mig.., sa de.
Undrar om det är därför jag har så svårt att acceptera när jag inte får veta tråkiga saker med en gång?! De säger att de inte vill förstöra stämningen med tråkiga besked.. Men varför kan de ta beslutet om vad som är rätt och fel när det gäller såna här saker? Bör inte alla få veta såna här saker omgående?!
Det sägs att du står där och pekar..i din röda klänning. Det är sommar ute...men ganska långt fram..kanske nästa sommar..?! Vi får se. Jag är ganska kluven i denna fråga just nu, och måste låta tiden ha sin gång. Mycket att fundera på ju!
Jag undrar även när jag ska släppa taget om hoppet om att mina minsta barn ska få slippa lida för det hat deras släktingar verkar känna för mig!? Lillan har ju fyllt år, och nu är det påsk. Snart har det gått ett helt år sen de sågs.. jag försöker även acceptera det faktum att sonen inte var välkommen på bröllopet förra sommaren. Han är ju inte äkta son till sambon..och jag är inte äkta maka. Fy fan vad de är ruttna!
Tycker de enkelt och snabbt bara kan ge fan i att höra av sig över huvudtaget! Julklapp och påskhälsning till en snart 40 åring, men barnbarnen skiter man i!? Ni är inte önskvärda längre! Jag vill inte ha såna människor i mina barns liv, så släpp taget om oss!
Vad säger man till 4-åringen när hon frågar om dem? Att de inte vill ha med henne att göra? Nää man gör inte så mot ett barn! Hon vet att mormor är i himlen och att hon inte kan träffa dig pga det.., men de andra då? Morfar bor nån annanstans och jag vet inte vart han är.. Ska man säga så om de andra också?
Behövde bara beklaga mig mamma. Ska ta ett djupt andetag och rycka upp mig! Skita i de där olyckliga människorna som sprider lögner om oss...
Glad Påsk mamma!!
2012-01-29 @ 11:51:04 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
Får man veta sen i himlen, om vad man hade för uppgift här på jorden? Jag hoppas det iaf. Tycker det känns som jag inte riktigt har full koll på lärdomarna.., för de verkar till synes vara väldigt många..
Allt handlar iaf om att jag ska lära mig..och att andra ska lära sig..frågan är hur våra lärdomar påverkar varandra?
Ska jag lära mig att inte lita på dem som står mig närmast? Eller ska jag lära mig att jag faktiskt inte har några som står mig närmast?
Frågade en person..om denne kunde svara på, vem som försvarar mig..?! Personen kunde inte svara på det, för denne visste inte vem som skulle göra det.
Är ganska så trött på anklagelser. Ganska så trött på lögner. Väldigt trött på att bli inblandad i saker som inte är mina problem. Trött på att få höra frågor om mitt arbete, trött på att få höra att jag inte är delaktig.. Dessa frågor är inte mitt ansvar att svara på..utan de borde riktas till någon annan.
Tycker saker och ting känns och verkar något konstiga. Denna gång tänker jag inte ta på mig skulden för någonting. Inte en gång till. Nu får ni lösa era konflikter själva för de beror på något helt annat än på mig!
Mamma...kan du inte prata med mig i drömmen eller nåt? Ge mig råd och svar snälla!
