..men vågar mig inte på att titta på dem än. Mormor ringde förut o undra hur jag mår. Hon lät ganska lugn. Hon grät inget..och det kändes ovanligt. Hon har varit så ledsen varje gång vi har pratat. Hon, precis som vi, har haft svårt att ta in, att du faktiskt är borta. Mormor sa att jag skulle ta det lugnt med papprena. Inte ta ut mig. Jag förstår vad hon menar.., men jag kan liksom inte riktigt känna att jag "tar ut mig" eller inte. Jag har ju en vardag. Eller vardag kanske är att ta i..för jag har egentligen ingen aning om vad som är min vardag längre. Det känns mest som att allt har ställts till sin spets..mer eller mindre. Eller så har det bara varit extremt mycket på en och samma gång bara. Börjar väl inse att jag nog inte kan påverka framtiden mer än att jag måste göra det bästa av situationen som råder för stunden. Min situation just nu. Mina tankar. Vad som sker fysiskt kan jag inte rå på.., men jag kan påverka mig själv genom den mentala biten. Jag kan lära mig att acceptera att leva här och nu.

Jag gråter inte mamma. Varför gråter jag inte? Det är svårt att gråta.., men det är ändå ett skönt sätt att få ur sig smärtan på.. Jag vill också gråta. Låta det onda rinna ur mig. Istället stannar det onda kvar inom mig tyvärr. Jag gjorde likadant då lillebror dog. Varför gör jag så?