När man tittar på en bild..och det då knyter sig i brösten och man får svårt att andas..är det ångest man får då?
Mamma..jag kan inte titta på fotografierna från din begravning..utan att det gör så fruktansvärt ont över bröstkorgen. Jag vet att du är död.., det är inte det. Grejejn är bara den, att det hade varit mer påtagligt om vi hade pratat varje dag..eller iaf då och då. Jag vet inte vad som är bäst..men på något sätt så är saknade av en person, också ett tecken på att man faktiskt inser att den är borta.

När lillebror dog, så blev det mer påtagligt. Ena dagen var han där..och nästa dag borta..för alltid. Han var så liten..bara ett år gammal. Hann jag lära känna honom? Jag vet inte. Saknaden efter honom sitter fortfarande som ett spännband runt mig. Pga det som hände honom, så är jag påverkad i mitt vardagliga liv. Jag ska snart få en bebis igen..och jag kommer, som alltid, tänka på honom när jag håller mitt barn i famnen. Rädslan för att mitt barn ska dö, finns för alltid inom mig. Jag har förlorat syskon, 2 stycken faktiskt. Ett biologiskt och ett bonus. Man förstår aldrig att det verkligen är så det är..att de är döda alltså.

Jag funderar en hel del på det som hände mig under hösten..och idag, när jag står här..så har jag saker att ordna upp, som tillkommit pga händelserna i höstas. Ansvaret är för alltid på mig, vare sig jag vill eller inte. Även sånt jag inte rår för..får jag ta hand om nu.

Jag saknar att ha föräldrar! Riktiga som bonus.. Bara det är någon som finns där liksom..som jag kan få berätta saker för..få glädjas tillsammans med..gråta tillsammans med.. Jag måste och ska lära mig acceptera..jag vet.., men det är så svårt! Det är svårt......