..när jag ser det som står där! Jag måste på något vis genomlida smärtan.., men det känns så svårt, för det är liksom som om allt som varit, bara rycks undan.
Vill gråta! Vill så gärna få ur mig smärtan genom tårar.., men istället knyter det sig bara i bröstet och jag använder all min kraft för att någon inte ska se hur ont det gör.
Jag vill så gärna fråga varför..men jag är så rädd att den glädje som utstrålas, ska förvandlas till ilska och hat mot mig. Mer hat än vad som redan finns. Om du hade levt mamma, och jag hade pratat med dig om detta, så vet jag att du skulle sagt att det inte är hat någon känner..utan att det bara är en osäkerhet. Inte en osäkerhet mot mig, utan mot dem. Jag vet ju att det är så.., men varför smärtar det mig så oerhört mycket då för?

Jag funderar ofta på om allt det jag gör, allt det jag "offrar", har någon mening. Kommer någon en dag bara vända mig ryggen igen? Kan detta bara vara ett spel just nu? Är så rädd mamma! Jag är så rädd att förlora..
Känner mig många ggr ensam. Jag hade behövt en mamma. En mamma att rådfråga, att luta mig emot, gråta ut hos..en mamma som gav mig goda råd i en stormig tid. Nu blev det inte så..och jag försöker varje dag lära mig att leva med det. Är verkligen glad åt dem som har en mamma som alltid finns där för dem! Är avundsjuk naturligtvis, men mest glad för deras skull. Önskar ingen det jag fått gå igenom, vare sig det som hände eller det som är nu.. Att inte ha föräldrar, är något otroligt jobbigt!

På något vis försöker jag göra allt det som du inte gjorde. "Man vill förverkliga sig själv, genom sina barn".
Det spelar nästan ingen roll vad som hänt, jag står ändå kvar vid mina barns sida. Jag skulle aldrig kunna vända dem ryggen, skulle aldrig kunna ge dem till någon annan..utan jag hade kämpat och stått emot mina demoner.

Fast jag vet ju inte allt du fick gå igenom mamma. jag vet inte allt som hände dig och som gjorde dig till den du var. Men det är ändå svårt att förstå, hur du kunde överge oss som du gjorde. Hur kunde du hålla dig borta i 3 års tid? Ingen visste vart du var! Vi visste int eom du levde ens. Minns att jag ringde flera samtal, då polisen gick ut med att de sökte identifiering av 3 lik, för att få veta om du var en av dem. Du var inte en av dem..men jag fick ändå inte veta vart du var, eller om du levde. Det visade sig sen att du hade gått "under jorden". Minns att jag till slut fick tag på T, som satt på Hall. Det var många telefonsamtal och många snyfthistorier innan jag fick prata med honom i telefon. Han berättade att du bodde i Huddinge. Lillasyster åkte dit till dig..och det första du frågade henne var "Är inte du i skolan?!" *ler* Skolgången var viktig för dig..men varför var inte allt annat kring oss lika viktig?

Jag vet inte om jag hade hanterat saker och ting på ett annorulnda sätt, om jag fått en annan uppväxt. Jag hade kanske inte brytt mig lika mycket om det jag läste idag kanske?! Är jag rädd för att inte vara omtyckt och älskad? ibland bryr jag mig inte..men ibland är det så otroligt viktigt för mig. Beror på vilken person det handlar om..

Ibland vill jag bara fly och strunta i allt..för det känns ändå som att jag bara trampar vatten. Kommer någon någonsin vara nöjd med mig? Kommer jag någonsin vara tillräcklig? Är jag utbytbar?

Mamma, hjälp mig igenom det här. Gör mig lite mindre känslosam i detta..och hjälp mig finna tryggheten i det jag redan har istället för att jag ska oroa mig och må dåligt över sånt jag ändå inte kan påverka.