Jag låg i sängen..och skulle nästan somna, då jag kände som att du tog min hand..och jag blev snabbt påmind om att där låg jag i en säng..bara några hus ifrån där du legat död i flera månader. Känslan jag fick var både som panik..samtidigt som jag kände ett lugn. Du var inte där för att göra mig rädd..utan du var där för att ge mig ro!

Jag går ibland förbi ditt jus. En gång stannade jag utanför med bilen och bara satt där. Tittade upp mot lägenheten. Någon annan har flyttat in där.

När jag gick till jobbet en dag..så tänkte jag på dig en hel del. Jag tänkte att jag ville se dig en sista gång. Bara en snabb skymt liksom. När jag kom in i parken så såg jag en person i en rullstol..rullade på andra sidan parken. Håret var så där fluffigt lockigt som ditt. Lite mörkare än jag minns dig. Jag såg en jeansjacka..och armarna som rörde sig så vant över hjulen. Jag log för mig själv. Det såg ut som dig, och jag kände ett lugn.

Brukar få sätta mig på parkbänkarna här utanför med minstingen varje gång vi ska gå förbi. Vet inte varför hon är så engagerad i just parkbänkar! Hon klättrar upp och klappar bredvid sig och säger "Sitt här mamma" och när jag gör det så lägger hon sig ner och säger "Det är härligt att ligga här". Mammas lilla hjärta!

Jag ser parkbänkarna där du brukade sitta. Jag går samma parkvägar som du rullade på..och jag kan känna dig i vinden. Ibland blir jag lite rörd. Varje gång jag går in i parken så får jag ett enormt lugn..

Tack mamma för att du finns där för mig! Jag älskar dig så!