Känslan jag har inom mig är densamma jag hade hösten 2009. Jag känner igen den alldeles för väl, och jag hatar den! I min enfald trodde jag inte att jag skulle behöva uppleva det här igen. Men nu är jag här och jag känner! Min mage gör ont. Jag mår illa. Tårarna bränner bakom mina ögon, och jag försöker andas lugnt. Försöker hitta en väg ut ur det här. Jag lovade mig själv, och blev lovad, att det aldrig skulle ske igen.

 

Den största rädslan ligger nog i minnet av det som var. Att bli så hastigt påmind, gör ont. Att en händelse görs om, att berörda är inblandade igen. Jag har bestämt mig för att inte fortsätta. Det är en smärta i sig, men det enda sättet jag ser som kan rädda mig i denna situation.

 

Undrar så..hur mycket ska en människa orka!? Som en vän sa ikväll..."man måste fokusera på dem som tycker om en och inte på dem som inte gör det". Hon har så rätt! Men ändå...jag kommer inte ifrån det. Hur i all sin dar kan en människa skada en annan på det här sättet? Hur kan någon ljuga sig blå och planera allt och samtidigt riskera precis allt, enbart för att såra en person!? Jag fattar inte hur man är funtad då!

 

Hur ska man någonsin kunna berätta för någon vad som har hänt? 

 

Jag är så otroligt glad över att jag har R som stöttar mig. Han var med 2009 då detta hände..och när vi stod bostadslösa på Gotland och var tvugna att flytta tillbaka till Stockholm, och när du mamma, hittades död i lägenheten två veckor senare. Han sa ikväll att han aldrig kommer glömma när jag stod ute på balkongen, när jag sa åt honom att gå och köpa cigaretter, trots att jag en månad innan hade slutat röka. Den paniken han såg i mina ögon, hade han aldrig sett förut. Ja jag undrar..hur mycket ska man orka som människa?

 

För någon människa är jag det allra bästa som finns i hela världen, för någon annan är jag det absolut värsta som finns. Jag rår inte för hur andra upplever mig, och jag tror att det är upp till var och en att reda ut sina egna känslor för andra. jag vet att jag måste ta itu med mina demoner, och jag ska göra det. sen. Just nu vill jag bara gråta, känna smärtan och låta den försvinna sen. Det är inte bra att bära på sånt här. Jag ska inte kasta mig in i saker som upptar alla mina tankar, för då kommer locket läggas på.

 

Jag hoppas att jag får sova i natt. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mamma.., jag var hos dig idag. Mors dag. Tjejerna hade köpt en varsin ros. Vi vill att de ska lära sig traditionerna om hur man gör. Alva byggde ett slott i gruset åt dig. Lovis la sig på bänken och solade..så olika de är! 

 

Hörde du mina tankar? 

 

Vi åkte sen till lillebror. Jag har inte varit där på säkert 20 år. Varför vet jag inte. Min fina lillebror. Jag har nog varit rädd tror jag. Känt mig ynklig liksom. Ensam. Inte tillräckligt stark för att klara av det. Hans död plågar mig fortfarande. Jag köpte en planta. Nejlika. Den doftade så gott. Rensade bort ogräset. Fick hjälp av R och tjejerna. Grävde ett hål och satte blomman där. Vi vattnade. Såg du hur fina de var, mina små prinsessor!? De bar på den stora kannan tillsammans, bort till graven. Vattnade kanske lite för mycket, men vad gör väl det!?

Nejlika hade han på sin kista. Buketterna vi la på kistan innehöll också nejlika. På din kista valde jag också nejlikor.. Minns att du alltid blev extra rörd när du fick dessa blommor, för de påminde om Robert.

 

Han har ingen sten vid sin grav. Korset hans pappa en gång byggde, är borta sen länge. Jag ska beställa en gravsten åt honom.

 

När vi gick bort mot hans grav..på gruset som jag gått så många gånger som barn, så tog Alva min hand. Ovanför oss cirkulera en svart fågel. En ensam stor svart fågel. Det är Alva som kramar om mig när jag gråter. Det är hon som tröstar mig och frågar hur jag mår. Lilla flickan! Även om jag går undan då jag blir ledsen så verkar hon känna det på sig, för hon kommer alltid.

 

Mamma. Mamma.., jag vet inte vad som händer.., men jag är väldigt ledsen över det. Jag är så ledsen över att det som just nu sker, faktiskt sker. Att jag blev så otroligt lurad. Jag orkar inte det här en gång till. 

Det blir konsekvenser för alla som gör en handling. Jag måste tänka på mig själv någon gång. Tårarna rullar ner för mina kinder. Det krävs respekt för att man ska fungera tillsammans. Jag vet det av egen erfarenhet. Jag har också varit barn, och jag har fått stå för konsekvenserna för mitt handlande. Nu får någon stå för sitt handlande, med tillhörande konsekvenser. Jag trodde dock aldrig för mitt liv, att denna person skulle göra så här mot mig. Jag vet att ytterligare någon jublar, för att denne lyckades med sin plan. Men vi är flera stycken som sörjer det som sker just nu. Vi som är kvar. Jag försöker trösta och hålla tillbaka min egen gråt..men det är svårt. De förstår inte hur någon kan känna något annat än det som de känner. De är ju så små.

 

Jag önskar verkligen att det funnits någon länk mellan oss mamma, så du kunde ge mig svar och hjälp på vägen. Nu när du är en ängel, så är du även ren och klar. Du vet så mycket mer nu än då du levde med drogerna. 

 

Nu är jag så där ledsen igen, så jag måste gå undan och gråta. Vi ses mamma!