Hur ska man kunna berätta?
Känslan jag har inom mig är densamma jag hade hösten 2009. Jag känner igen den alldeles för väl, och jag hatar den! I min enfald trodde jag inte att jag skulle behöva uppleva det här igen. Men nu är jag här och jag känner! Min mage gör ont. Jag mår illa. Tårarna bränner bakom mina ögon, och jag försöker andas lugnt. Försöker hitta en väg ut ur det här. Jag lovade mig själv, och blev lovad, att det aldrig skulle ske igen.
Den största rädslan ligger nog i minnet av det som var. Att bli så hastigt påmind, gör ont. Att en händelse görs om, att berörda är inblandade igen. Jag har bestämt mig för att inte fortsätta. Det är en smärta i sig, men det enda sättet jag ser som kan rädda mig i denna situation.
Undrar så..hur mycket ska en människa orka!? Som en vän sa ikväll..."man måste fokusera på dem som tycker om en och inte på dem som inte gör det". Hon har så rätt! Men ändå...jag kommer inte ifrån det. Hur i all sin dar kan en människa skada en annan på det här sättet? Hur kan någon ljuga sig blå och planera allt och samtidigt riskera precis allt, enbart för att såra en person!? Jag fattar inte hur man är funtad då!
Hur ska man någonsin kunna berätta för någon vad som har hänt?
Jag är så otroligt glad över att jag har R som stöttar mig. Han var med 2009 då detta hände..och när vi stod bostadslösa på Gotland och var tvugna att flytta tillbaka till Stockholm, och när du mamma, hittades död i lägenheten två veckor senare. Han sa ikväll att han aldrig kommer glömma när jag stod ute på balkongen, när jag sa åt honom att gå och köpa cigaretter, trots att jag en månad innan hade slutat röka. Den paniken han såg i mina ögon, hade han aldrig sett förut. Ja jag undrar..hur mycket ska man orka som människa?
För någon människa är jag det allra bästa som finns i hela världen, för någon annan är jag det absolut värsta som finns. Jag rår inte för hur andra upplever mig, och jag tror att det är upp till var och en att reda ut sina egna känslor för andra. jag vet att jag måste ta itu med mina demoner, och jag ska göra det. sen. Just nu vill jag bara gråta, känna smärtan och låta den försvinna sen. Det är inte bra att bära på sånt här. Jag ska inte kasta mig in i saker som upptar alla mina tankar, för då kommer locket läggas på.
Jag hoppas att jag får sova i natt.